Min vän avslutade sitt bloggande idag med Johnny Cash, det är synd för han vet inte själv hur bra han är på att fånga läsaren, hur vackert han använder orden. Fast nog vet han det när han läser detta. :) Men jag förstår, man måste göra saker för sin egen skull annars blir det inte bra... inte i längden iaf och det vet han också. And like Johnny Cash sings:
What have I become, my sweetest friend
Everyone I know goes away in the end
And you can have it all, my empire of dirt
I will let you down, I will make you hurt
If I could start again, a million miles away
I would keep myself, I would find a way
Cash är förövrigt eller var kanske man ska skriva en väldigt speciell människa. Eller kanske borde man skriva artist eftersom jag bara känner honom genom musiken, googlandet och filmen: Walk the line. Alla tre är media och vi ska ju inte låta oss luras av media. Men han hade spelningar på anstalter, hur många artister gör det? Han kanske såg, detta är mest spekulationer, men jag tror att han insåg att människan är varken god eller ond, utan man har lite av varje i sig. Och detsamma gäller livet i övrigt, jobb, flickvänner, pojkvänner, familj, boende... ALLT. Inget är bara positivt, roligt, gott för det finns alltid en annan sida och utan den skulle vi inte uppskatta det som vi faktiskt har.
Jag såg filmen CRASH ikväll och det var en otroligt bra skildring på det ovanstående med många olika synvinklar. Och vad kunde man ta lärdom av? Att allt inte alltid är som det först verkar? Eller kanske att vi bör rannsaka oss själva först innan vi anklagar andra? Att vi inte kan förändra världen utan bara oss själva? Att jag är unik men också lik andra? Att raser/klasser och andra kategorier skapar mer hinder än ordning? Att man inte bör döma personer eller situationer efter fördomar eller erfarenheter?
Men gör vi inte det varenda dag. Om vi ska vara riktigt ärliga mot oss själva. Kan vi då ärligt säga att vi inte tolkar personer och situationer utifrån våra fördomar och erfarenheter? Det som är så paradoxalt är att våra erfarenheter är det enda säkra sättet för oss att bibehålla tron på omvärlden och det är våra erfarenheter som skapar och bibehåller den bilden vi har av oss själva i relation till andra. Hur kan vi lita på oss själva om vår sanning inte behöver vara deras? Och min sanning verkligen inte är din? Hur ska vi lita på att våra erfarenheter och sanningar för oss rätt och inte käpp rätt ner i helvetet.
Hur vet vi att du, jag eller nån vi känner och älskar inte en dag står inför en annan människa fylld av vanmakt och hat. Höjer en pistol och skjuter. Kanske hoppas man då att det är lösa skott i vapnet och får en andra chans att vakna upp ur vår bubbla och förstå att ingen är bara ond eller god och ingen sanning är den ultimata.
Det är ju det som gör att hela livet är så jäkla svårt och hårt att leva. Och det är det som gör att de människor du älskar mest också kan skada och såra dig mest. Och därför är det svårt att leva utanför paranteserna för alla lever vi på ett sätt inom våra egna paranteser och det är det enda skydd vi har mot en stundtals vidrig och orättvis värld.