onsdag, juli 26, 2006

Reflektioner

Jag kämpade så hårt för att få det liv jag ville, kanske för hårt för jag såg inte att du någonstans på vägen stannade och inte följde med mig längre. Det fanns en tid då jag trodde att det vi hade var det jag ville ha och tvärt om. Det fanns även dagar då jag hade hoppet och tron att vi en dag skulle bli fulländade. Ha allt som betydde något för mig. Vi skulle leva ett liv med en trygghet och fallgroparna skulle minska och skyddsnät skulle hindra. Annars faller jag sällan i samma gropar, men med dig föll jag om och om igen. Varför? Jag ville väl så gärna tro att vi kunde bli allt. Vi kunde ha ett liv ihop att jag inte ville se andra möjligheter. Och någonstans på vägen gav jag upp. Energin tog slut och hoppet försvann. Det fick gå som det gick och det gick som det gått. Eller? Och det var inte bra. Vi var inte bra. Men vi ville inte se det, inte förstå att den enda utväg var att sluta finnas, att upphöra. Inte längre existera. Kanske var det rädsla, kanske var det falsk trygghet eller slentrianen som gjorde det, men hur som slutade både du och jag att kämpa och vi var falska mot oss själva och varandra. Och visst förstod du väl att det inte skulle hålla i längden?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar