Reflektioner

Jag kämpade så hårt för att få det liv jag ville, kanske för hårt för jag såg inte att du någonstans på vägen stannade och inte följde med mig längre. Det fanns en tid då jag trodde att det vi hade var det jag ville ha och tvärt om. Det fanns även dagar då jag hade hoppet och tron att vi en dag skulle bli fulländade. Ha allt som betydde något för mig. Vi skulle leva ett liv med en trygghet och fallgroparna skulle minska och skyddsnät skulle hindra. Annars faller jag sällan i samma gropar, men med dig föll jag om och om igen. Varför? Jag ville väl så gärna tro att vi kunde bli allt. Vi kunde ha ett liv ihop att jag inte ville se andra möjligheter. Och någonstans på vägen gav jag upp. Energin tog slut och hoppet försvann. Det fick gå som det gick och det gick som det gått. Eller? Och det var inte bra. Vi var inte bra. Men vi ville inte se det, inte förstå att den enda utväg var att sluta finnas, att upphöra. Inte längre existera. Kanske var det rädsla, kanske var det falsk trygghet eller slentrianen som gjorde det, men hur som slutade både du och jag att kämpa och vi var falska mot oss själva och varandra. Och visst förstod du väl att det inte skulle hålla i längden?

Ölhimmelen

Jag har varit där! En restaurang nära t-centralen med 350 sorters belgisk öl och mycket kunnig personal! Mummaaah. I'll take you there... Känns som jag blivit finsmakerska. En skön dag i sthlm med A. Underbart att bara strosa omkring och inte göra något annat än att njuta och prata. Tack underbara vän!

Jag tror jag dog

Jag tror att jag dog då du inte längre fanns för mig. Jag tror att jag slutade finnas samtidigt som du drog dig undan. Och det är sorg...för jag vill inte leva om jag ska vara ensam. Jag vill inte möta livet själv, åldras i allena... jag vill inte vara ensam. men utan dig är jag det. ensam.

Alla goda ting börjar på C

Min vän avslutade sitt bloggande idag med Johnny Cash, det är synd för han vet inte själv hur bra han är på att fånga läsaren, hur vackert han använder orden. Fast nog vet han det när han läser detta. :) Men jag förstår, man måste göra saker för sin egen skull annars blir det inte bra... inte i längden iaf och det vet han också. And like Johnny Cash sings:

What have I become, my sweetest friend

Everyone I know goes away in the end

And you can have it all, my empire of dirt

I will let you down, I will make you hurt

If I could start again, a million miles away

I would keep myself, I would find a way

Cash är förövrigt eller var kanske man ska skriva en väldigt speciell människa. Eller kanske borde man skriva artist eftersom jag bara känner honom genom musiken, googlandet och filmen: Walk the line. Alla tre är media och vi ska ju inte låta oss luras av media. Men han hade spelningar på anstalter, hur många artister gör det? Han kanske såg, detta är mest spekulationer, men jag tror att han insåg att människan är varken god eller ond, utan man har lite av varje i sig. Och detsamma gäller livet i övrigt, jobb, flickvänner, pojkvänner, familj, boende... ALLT. Inget är bara positivt, roligt, gott för det finns alltid en annan sida och utan den skulle vi inte uppskatta det som vi faktiskt har.

Jag såg filmen CRASH ikväll och det var en otroligt bra skildring på det ovanstående med många olika synvinklar. Och vad kunde man ta lärdom av? Att allt inte alltid är som det först verkar? Eller kanske att vi bör rannsaka oss själva först innan vi anklagar andra? Att vi inte kan förändra världen utan bara oss själva? Att jag är unik men också lik andra? Att raser/klasser och andra kategorier skapar mer hinder än ordning? Att man inte bör döma personer eller situationer efter fördomar eller erfarenheter?

Men gör vi inte det varenda dag. Om vi ska vara riktigt ärliga mot oss själva. Kan vi då ärligt säga att vi inte tolkar personer och situationer utifrån våra fördomar och erfarenheter? Det som är så paradoxalt är att våra erfarenheter är det enda säkra sättet för oss att bibehålla tron på omvärlden och det är våra erfarenheter som skapar och bibehåller den bilden vi har av oss själva i relation till andra. Hur kan vi lita på oss själva om vår sanning inte behöver vara deras? Och min sanning verkligen inte är din? Hur ska vi lita på att våra erfarenheter och sanningar för oss rätt och inte käpp rätt ner i helvetet.

Hur vet vi att du, jag eller nån vi känner och älskar inte en dag står inför en annan människa fylld av vanmakt och hat. Höjer en pistol och skjuter. Kanske hoppas man då att det är lösa skott i vapnet och får en andra chans att vakna upp ur vår bubbla och förstå att ingen är bara ond eller god och ingen sanning är den ultimata.

Det är ju det som gör att hela livet är så jäkla svårt och hårt att leva. Och det är det som gör att de människor du älskar mest också kan skada och såra dig mest. Och därför är det svårt att leva utanför paranteserna för alla lever vi på ett sätt inom våra egna paranteser och det är det enda skydd vi har mot en stundtals vidrig och orättvis värld.

Everyhing but this

Ett fotsteg i lera och en skugga över oss
du kom, du segrade och du gick
eller var det jag?
jag hoppas att det fina finns kvar
även om vi inte längre existerar
att minnen begrundas och
att röster tillåts att lyssnas på
Hur kan man radera någon
som man en gång älskade?
Jag kan inte, du finns i mig förevigt

Vilah?

Vila i beslutet. Hur gör man det när kraven knackar på och viljan att gå vidare är så stark att man dras åt olika håll? Splittrad, förvirrad och stressad. Liten och svag... och ändå fri, stark och lycklig. Men i hjärnan slår det slint och gamla spår är tryggare att gå på än nya - man kan juh gå vilse! Eller så kan man fastna i hjälplösheten och förbli hängandes upp och ner tills allt blir dimmigt och ingenting verkar som det ska. Det vill jag inte. Jag vill börja om. På nytt.

I'm gone

Jag gick ut. Jag såg inte tillbaka förän jag inte längre kunde se dig. Jag följde ljusen som mitt hjärta hade lagt ut och de förde mig bort. Bort från dig och hem till mor och far. Jag önskar att det inte hade blivit så. Att vi hade upplevt allt som vi drömt om. Eller var det kanske bara jag som drömde. Allt är så dimmigt nu. Så suddigt. Jag är så osäker.

Bara Jag

Nu är det bara jag och löven som rasslar i vinden, solen som värmer och vinden mot kinden. Jag är född att möta världen själv. Det förgångna är borta men framtiden nära och lyckan i bröstet är inte gjord av plast, men du min fd kära skapar ångest. En larmsignal som tränger genom cement, jag värjer mig. försöker. men lyckas inte alltid, trots att lyckan i bröstet inte är gjord av plast får du mig att tvivla. Men jag är ensam nu. Jag har klättrat upp på tröskeln till livet och är beredd på att slänga mig ut på en vansinnesfärd. Jag hoppas innerligt att sommaren blir skön. Att Winnerbäck fortfarande får vara min gud. 5 aug en biljett över. Nån som känner sig manad?

Det är bara jag nu. Bara bara jag och jag ska aldrig mera trampa på mig. Aldrig mera göra sånt jag inte vill, aldrig mera låta mig hunsas av livets onda spel. Vi har kontroll. Vi har förmågan och kraften.

Dansa livets dans med mig, ty musiken stannar aldrig
inte som du och jag.

/Jag minus du= Bara Jag