Ibland blir jag trött på Internet eftersom tekniken gör oss försoffade. Handen på hjärtat hur många gånger skickar vi inte hellre ett meddelanden på msn/facebook eller liknande än ringer upp personen i fråga? Nu sitter man med en massa artificiella kontakter men det är få man faktiskt umgås med i det verkliga livet.
Och det är många av dem som jag skulle vilja träffa mycket oftare än vad jag gör.
Men igår hade jag en gammal god vän på middag och vi pratade om att dra ihop några vänner och ha kontinuerliga middagar o spelkvällar. Typ bestämma datum o ses varannan månad eller ngt. Det tycker jag låter KING.
Tänk om man hade känsla för skapandet av musik. Jag skulle vilja kunna skriva en låttext. Det är en dröm jag har. Apropå ingenting liksom. Men jag har varit ute o gått en timme idag och tänkt på mina drömmar. Drömmar men inte i någon speciell ordning:
1. Skriva en låttext
2. Arbeta som volontär utomlands
3. Göra tjejklassikern
4. Hoppa tandemhopp
5. Gå på skrivarkurs
Fortsättning följer. :) Det är en bra dag idag.
lördag, mars 29, 2008
måndag, mars 24, 2008
Bio--->[ ledde till] fundersamhet --->oroliga drömmar --->huvudvärk--->ord
Igår var jag o E på bio på Heron city och en två rader ovanför oss satt ett par som när filmen slutade och ljuset tändes visade sig hångla på ett sånt där erotiskt sätt med sängkammarblicken! Hon halvlåg i stolen och hade jackan över knät...jävligt misstänkt! De var ett av paren som var kvar till sist.... Mystiskt. Ja det är det som hände i etern igår. Annars var det väldigt mysigt att spendera kvällen med E :) Det var min födelsedagspresent att bli bjuden på mat o bio.
På väg hem i bilen pratade vi om vänner. Vad är en bra vän och hur ska man göra när man egentligen behöver dumpa en vän men inte kan. Jag är så hård för dumpar jag då dumpar jag o då är det verkligen: Are you in or are you out? Jag pallar inget något mitt i mellan tjafs med en massa ytligt prat som aldrig blir av. Jag kan inte dem spelreglerna och blir bara sårad, för jag hoppas varje gång och ser fram emot det, sen när det aldrig blir av känner jag mig bara dum som inte fattade bättre. Man måste vara barnsligt ärlig med mig för att jag ska fatta. Därför blir det svårt.
Om jag klipper, eller om jag ska gå vidare och erkänna att vi inte är vänner längre då vill jag inte ha med den människan att göra längre. Jag vill inte ha den på msn, inte på facebook och helst vill jag inte ens stöta på henne på stan. För jag kan inte hantera det. Det är så svart eller vitt och det finns ingen gråskala. Men detta gäller bara med vänner som jag släppt in, öppnat mig själv för helt och fullt ut. Jag har några få nära vänner som är som en inre krets och sen har jag vänner i en yttre krets som också är viktiga men inte på samma sätt och sen har jag ytterligare en krets som man träffas o festar med. Vänner som jag är sammanbundna med efter en speciell händelse eller minne.
Av alla människor i min umgängeskrets förväntar jag mig att de ska bete sig schysst och med respekt för mig. Det är ingen skillnad. Men är det någon som jag släppt in i den inre kretsen som plötsligt tar avstånd eller börjar bete sig konstigt och jag inte fattar vad det är som händer då blir det svårt för mig att byta plats på den. Kanske skulle den människan aldrig blivit insläppt utan den skulle fått stanna i en av e yttre kretsarna, men det blir liksom för sent att ändra på. Platsar man inte innerst så kan man inte hoppa tillbaka ett steg utan då hoppar man ur helt.
Och jag är medveten om att det låter hårt och väldigt dumt, men det tar för mycket energi att ha kvar dem. Det är lättare att glömma dem och det är ett skydd. Ett skydd som jag egentligen inte längre vill använda mig av. Men jag vet inget annat sätt. Och just nu mår jag bara dåligt av att inte göra något åt det. Men det kanske är som R säger att det är en process och att det kommer att ordna sig. Jag vet inte. Det är bara de där speciella omständigheterna med just den här människan som gör att jag blir så ledsen. Hade det varit någon annan hade det varit enklare.
På väg hem i bilen pratade vi om vänner. Vad är en bra vän och hur ska man göra när man egentligen behöver dumpa en vän men inte kan. Jag är så hård för dumpar jag då dumpar jag o då är det verkligen: Are you in or are you out? Jag pallar inget något mitt i mellan tjafs med en massa ytligt prat som aldrig blir av. Jag kan inte dem spelreglerna och blir bara sårad, för jag hoppas varje gång och ser fram emot det, sen när det aldrig blir av känner jag mig bara dum som inte fattade bättre. Man måste vara barnsligt ärlig med mig för att jag ska fatta. Därför blir det svårt.
Om jag klipper, eller om jag ska gå vidare och erkänna att vi inte är vänner längre då vill jag inte ha med den människan att göra längre. Jag vill inte ha den på msn, inte på facebook och helst vill jag inte ens stöta på henne på stan. För jag kan inte hantera det. Det är så svart eller vitt och det finns ingen gråskala. Men detta gäller bara med vänner som jag släppt in, öppnat mig själv för helt och fullt ut. Jag har några få nära vänner som är som en inre krets och sen har jag vänner i en yttre krets som också är viktiga men inte på samma sätt och sen har jag ytterligare en krets som man träffas o festar med. Vänner som jag är sammanbundna med efter en speciell händelse eller minne.
Av alla människor i min umgängeskrets förväntar jag mig att de ska bete sig schysst och med respekt för mig. Det är ingen skillnad. Men är det någon som jag släppt in i den inre kretsen som plötsligt tar avstånd eller börjar bete sig konstigt och jag inte fattar vad det är som händer då blir det svårt för mig att byta plats på den. Kanske skulle den människan aldrig blivit insläppt utan den skulle fått stanna i en av e yttre kretsarna, men det blir liksom för sent att ändra på. Platsar man inte innerst så kan man inte hoppa tillbaka ett steg utan då hoppar man ur helt.
Och jag är medveten om att det låter hårt och väldigt dumt, men det tar för mycket energi att ha kvar dem. Det är lättare att glömma dem och det är ett skydd. Ett skydd som jag egentligen inte längre vill använda mig av. Men jag vet inget annat sätt. Och just nu mår jag bara dåligt av att inte göra något åt det. Men det kanske är som R säger att det är en process och att det kommer att ordna sig. Jag vet inte. Det är bara de där speciella omständigheterna med just den här människan som gör att jag blir så ledsen. Hade det varit någon annan hade det varit enklare.
onsdag, mars 19, 2008
"Dit"
Jag trodde i min enfald att jag inte skulle behöva gå dit längre. Jag mår ju bra nu... >jippykayeay< liksom! Hurtig o morgonpigg kom jag dit för att säga tack och adjö! Inte behöver väl jag ta upp hans tid egentligen. Jag som är normal och egentligen bara borde rycka upp mig. Det finns ju människor där ute med verkliga problem.
(Men i själva verket har ju mycket faktiskt bara raserats på kort tid. Jag har aldrig varit så fysiskt dålig som jag är nu till exempel. Jag har fan snart klippkort på vårdcentralen. För mig blir det som livet stannar av när jag inte kan träna...men det gör ju inte det. Allt rullar på och muskler försvinner och ersätts av fett. Jag hatar fett. Jag hatar att allt fett lägger sig i midjan och att jag ändrar ansiktsform när jag lägger på mig. Troligtvis har jag även inflammation i båda axlarna nu... kul, jag hoppas bara att det inte blir värre. vad göra? ska på massage nästa vecka måste fråga om konkreta tips o hon får koncentrera sig på rygg o nackmassage.)
Hur som helst, tillbaka till ovanstående av någon knäpp anledning som jag verkligen inte hade tänkt mig började jag prata om åren i Holland och jämförde med åren i Mankan. Och jag kan säga att jag blev minst sagt förvånad över min reaktion: jag började störtböla. Men starka jag kan ju aldrig gråta på riktigt inför någon vilket jag nog behövt, men snyftade lite. Fulböla är ju egentligen det skönaste som finns, men det gör jag sällan numer. Och kom väl fram till att jag kan gå dit med syfte att gråta och sörja o förlåta mig själv. Gå tillbaka rent psykologiskt o trösta mig själv som jag var då... F 10 år, F 12 år, F 14 år.
Om inte det var nog var jag på möte med min personliga tränare nu för en stund sedan och började nästan böla igen när jag får en massa frågor. Hon tycker jag ser fin ut och att jag lyckats hålla kroppen i trim. Jag ser det inte. Jag ser att jag är på väg tillbaka och jag upplever att jag slarvar, men hon tror att jag inte ser realistiskt och sant på saken utan att det är känslor o självbild det handlar om. Och jag ser i hennes ögon att hon är orolig för mig. Och det får mig att känna mig förvirrad, jag ser ju vad jag ser liksom. Jag vet vad jag äter och jag känner vad jag känner. Är allt då osanning? Hon kan ju ha fel. Jag har nog rätt, eller? Samtidigt vet jag att jag är hård och orättvis mot mig själv. Jag får i uppgift att komma igång med träningen och inventera vad det är som får mig stressad, hur jag reagerar, vad jag gör åt saken och hur det påverkar mitt liv.
(Stress. Vad fan är det...?! Jobbet känns 80% det brukar vara uppe på 100%. Det är jobbigt pga många olika orsaker. Minnet är skitkasst. Jag kommer inte ens ihåg vilken organisation jag resta med till Ghana, det har jag inte kommit på i en vecka nu. Mina klienter känner av att det är mycket. Jag glömmer saker som är viktiga för mig, som förra tiden med min PT. Stress?
Kompisar som beter sig konstigt... Fyfan alltså! Tänk om alla bara kunde vara ärliga o säga hur de tänker. Det tar knäcken på mig. Jag tar sanning. Men med dagens IT-samhälle som öppnar för miljarders tolkningar är allt så fucking svårt att hålla ifrån sig. Tex: Någon som alltid går offline när jag kommer online. Logiskt kan jag tänka det har inget med mig att göra. Men i känslan är jag övertygad om att det har med mig att göra.)
Just nu känner jag mig frustrerad, arg och ledsen. Men några tårar kan jag inte få ur mig. Lite ord fick det iaf bli.
(Men i själva verket har ju mycket faktiskt bara raserats på kort tid. Jag har aldrig varit så fysiskt dålig som jag är nu till exempel. Jag har fan snart klippkort på vårdcentralen. För mig blir det som livet stannar av när jag inte kan träna...men det gör ju inte det. Allt rullar på och muskler försvinner och ersätts av fett. Jag hatar fett. Jag hatar att allt fett lägger sig i midjan och att jag ändrar ansiktsform när jag lägger på mig. Troligtvis har jag även inflammation i båda axlarna nu... kul, jag hoppas bara att det inte blir värre. vad göra? ska på massage nästa vecka måste fråga om konkreta tips o hon får koncentrera sig på rygg o nackmassage.)
Hur som helst, tillbaka till ovanstående av någon knäpp anledning som jag verkligen inte hade tänkt mig började jag prata om åren i Holland och jämförde med åren i Mankan. Och jag kan säga att jag blev minst sagt förvånad över min reaktion: jag började störtböla. Men starka jag kan ju aldrig gråta på riktigt inför någon vilket jag nog behövt, men snyftade lite. Fulböla är ju egentligen det skönaste som finns, men det gör jag sällan numer. Och kom väl fram till att jag kan gå dit med syfte att gråta och sörja o förlåta mig själv. Gå tillbaka rent psykologiskt o trösta mig själv som jag var då... F 10 år, F 12 år, F 14 år.
Om inte det var nog var jag på möte med min personliga tränare nu för en stund sedan och började nästan böla igen när jag får en massa frågor. Hon tycker jag ser fin ut och att jag lyckats hålla kroppen i trim. Jag ser det inte. Jag ser att jag är på väg tillbaka och jag upplever att jag slarvar, men hon tror att jag inte ser realistiskt och sant på saken utan att det är känslor o självbild det handlar om. Och jag ser i hennes ögon att hon är orolig för mig. Och det får mig att känna mig förvirrad, jag ser ju vad jag ser liksom. Jag vet vad jag äter och jag känner vad jag känner. Är allt då osanning? Hon kan ju ha fel. Jag har nog rätt, eller? Samtidigt vet jag att jag är hård och orättvis mot mig själv. Jag får i uppgift att komma igång med träningen och inventera vad det är som får mig stressad, hur jag reagerar, vad jag gör åt saken och hur det påverkar mitt liv.
(Stress. Vad fan är det...?! Jobbet känns 80% det brukar vara uppe på 100%. Det är jobbigt pga många olika orsaker. Minnet är skitkasst. Jag kommer inte ens ihåg vilken organisation jag resta med till Ghana, det har jag inte kommit på i en vecka nu. Mina klienter känner av att det är mycket. Jag glömmer saker som är viktiga för mig, som förra tiden med min PT. Stress?
Kompisar som beter sig konstigt... Fyfan alltså! Tänk om alla bara kunde vara ärliga o säga hur de tänker. Det tar knäcken på mig. Jag tar sanning. Men med dagens IT-samhälle som öppnar för miljarders tolkningar är allt så fucking svårt att hålla ifrån sig. Tex: Någon som alltid går offline när jag kommer online. Logiskt kan jag tänka det har inget med mig att göra. Men i känslan är jag övertygad om att det har med mig att göra.)
Just nu känner jag mig frustrerad, arg och ledsen. Men några tårar kan jag inte få ur mig. Lite ord fick det iaf bli.
tisdag, mars 04, 2008
Taking control again?
Nu håller jag på att fucka upp mitt liv igen och ännu mer än förut. Ja jag har lyssnat till dig, min inre räst och min vapendragare Anneli. Men först måste jag bara visa några bilder på mina fina dojjor jag köpte här om sistens för bara 100 spänn på superrea! Yeay!
Och så en närbild :)
Gracefull, va?
Nåja vart var jag...ta kontroll ja...över min rädsla för kärlek. Usch o pusch, vem kunde tro att den skulle smyga sig på det här viset...va? okej tendensen har väl kanske alltid funnits. :) men jag vill inte lova något här på bloggen, som jag sen inte håller...men jag kan säga så här att jag har till 80% bestämt mig inombords att jag måste bestämma mig helt enkelt. lagom luddigt va? Bestämma mig för vadå? Att våga välja den läskiga vägen kanske..våga ge nån en chans, våga visa sig skitscared...
kämpa för ett vg i kärlek kanske... Ig är ju inte min stil liksom. Dumpa de som dumpas ska...
Och så en närbild :)
Gracefull, va?
Nåja vart var jag...ta kontroll ja...över min rädsla för kärlek. Usch o pusch, vem kunde tro att den skulle smyga sig på det här viset...va? okej tendensen har väl kanske alltid funnits. :) men jag vill inte lova något här på bloggen, som jag sen inte håller...men jag kan säga så här att jag har till 80% bestämt mig inombords att jag måste bestämma mig helt enkelt. lagom luddigt va? Bestämma mig för vadå? Att våga välja den läskiga vägen kanske..våga ge nån en chans, våga visa sig skitscared...
kämpa för ett vg i kärlek kanske... Ig är ju inte min stil liksom. Dumpa de som dumpas ska...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
