"Dit"

Jag trodde i min enfald att jag inte skulle behöva gå dit längre. Jag mår ju bra nu... >jippykayeay< liksom! Hurtig o morgonpigg kom jag dit för att säga tack och adjö! Inte behöver väl jag ta upp hans tid egentligen. Jag som är normal och egentligen bara borde rycka upp mig. Det finns ju människor där ute med verkliga problem.

(Men i själva verket har ju mycket faktiskt bara raserats på kort tid. Jag har aldrig varit så fysiskt dålig som jag är nu till exempel. Jag har fan snart klippkort på vårdcentralen. För mig blir det som livet stannar av när jag inte kan träna...men det gör ju inte det. Allt rullar på och muskler försvinner och ersätts av fett. Jag hatar fett. Jag hatar att allt fett lägger sig i midjan och att jag ändrar ansiktsform när jag lägger på mig. Troligtvis har jag även inflammation i båda axlarna nu... kul, jag hoppas bara att det inte blir värre. vad göra? ska på massage nästa vecka måste fråga om konkreta tips o hon får koncentrera sig på rygg o nackmassage.)

Hur som helst, tillbaka till ovanstående av någon knäpp anledning som jag verkligen inte hade tänkt mig började jag prata om åren i Holland och jämförde med åren i Mankan. Och jag kan säga att jag blev minst sagt förvånad över min reaktion: jag började störtböla. Men starka jag kan ju aldrig gråta på riktigt inför någon vilket jag nog behövt, men snyftade lite. Fulböla är ju egentligen det skönaste som finns, men det gör jag sällan numer. Och kom väl fram till att jag kan gå dit med syfte att gråta och sörja o förlåta mig själv. Gå tillbaka rent psykologiskt o trösta mig själv som jag var då... F 10 år, F 12 år, F 14 år.

Om inte det var nog var jag på möte med min personliga tränare nu för en stund sedan och började nästan böla igen när jag får en massa frågor. Hon tycker jag ser fin ut och att jag lyckats hålla kroppen i trim. Jag ser det inte. Jag ser att jag är på väg tillbaka och jag upplever att jag slarvar, men hon tror att jag inte ser realistiskt och sant på saken utan att det är känslor o självbild det handlar om. Och jag ser i hennes ögon att hon är orolig för mig. Och det får mig att känna mig förvirrad, jag ser ju vad jag ser liksom. Jag vet vad jag äter och jag känner vad jag känner. Är allt då osanning? Hon kan ju ha fel. Jag har nog rätt, eller? Samtidigt vet jag att jag är hård och orättvis mot mig själv. Jag får i uppgift att komma igång med träningen och inventera vad det är som får mig stressad, hur jag reagerar, vad jag gör åt saken och hur det påverkar mitt liv.

(Stress. Vad fan är det...?! Jobbet känns 80% det brukar vara uppe på 100%. Det är jobbigt pga många olika orsaker. Minnet är skitkasst. Jag kommer inte ens ihåg vilken organisation jag resta med till Ghana, det har jag inte kommit på i en vecka nu. Mina klienter känner av att det är mycket. Jag glömmer saker som är viktiga för mig, som förra tiden med min PT. Stress?

Kompisar som beter sig konstigt... Fyfan alltså! Tänk om alla bara kunde vara ärliga o säga hur de tänker. Det tar knäcken på mig. Jag tar sanning. Men med dagens IT-samhälle som öppnar för miljarders tolkningar är allt så fucking svårt att hålla ifrån sig. Tex: Någon som alltid går offline när jag kommer online. Logiskt kan jag tänka det har inget med mig att göra. Men i känslan är jag övertygad om att det har med mig att göra.)

Just nu känner jag mig frustrerad, arg och ledsen. Men några tårar kan jag inte få ur mig. Lite ord fick det iaf bli.