Att ta farväl

Åh farfar, du har somnat in nu och jag kan inte rå för det men jag känner någonstans en lättnad. Nu slipper du oroa dig för räkningar och praktiska saker, du slipper bli upprörd och du slipper framförallt lida och uppleva den maktlöshet som du uttryckt till oss att du känt. Visst har du saker som är ogjorda och icke uppnådda och saker som du känslor som du önskat att du oftare visade, men du var en varm person-du strålade ut det som du kanske inte uttalade. Du var ett levande uppslagsverk, otroligt intelligent och lugn. Du gillade inte att stressa, du tog god tid på dig och du älskade att läsa böcker. Det har vi gemensamt du och jag och våra fötter då rå- Det sa alltid mamma. Men det höll jag aldrig med om. Men nu var det länge sedan jag såg dina fötter, så jag vet inte längre om det stämmer. jag hann ta farväl av dig även om det var närmare tio månader sedan så hann jag ta farväl av dig och jag vet du kände det med. Och jag hoppas du kunde lämna jordelivet med gott samvete. Att dina vingar var bomullsvita och inte grå - tyngda av oro och grubblerier. Far såg dig flyga din kos, han hörde dina sista andetag och han säger att du gick din väg fridfullt. Och farfar egentligen är det det enda som betyder något. Jag älskar dig, men det visste du. Och nu har du tjänat klart på denna jord du var beredd att ta nästa steg i evolutionen och jag önskar dig allt gott. *Kram*