Jag sprang ikapp med tiden och ambitionerna men krockade med väggen

Och ibland stannar liksom allting bara av
och enbart ångesten får mitt hjärta att banka

tystnad och dunkadunk du vet
ångestdunk

En rastlöshet som fäller mig utan förvarning
och jag vill ta till primalskriet
men bor för lyhört
Jag hör >ert< samboliv
stundtals äcklas jag
även om jag även avundas

Jag är inte hel
har inte alla bitar på plats
och jag vill mer, något annat
Jag ser inte det jag har
Inte lärt mig att uppskatta

livet

i nuet

i det lilla

Det som jag har
och har vårdat
Det som jag valt

För det är liksom bara koas
Känslor som jag gestikulerat iväg
med glada skratt och tokiga idéer
för att inte tala om alla historier

Men du har fått mig att leva upp
att känna friheten att vara i nuet
att våga stanna kvar och njuta
trots att du är för vacker för mig

Jag föll inte förrän du sköt ner mig
från din himmel
och jag håller på att kravla mig upp