Mysterier

Kärlek
Vad är kärlek. Kan man känna närhet utan att prata. Hur kommer man över rädslan över att känna smärta så att man vågar prova. Han säger att jag kanske måste träna. På ett sätt tror jag att det är vad jag nu hållit på med i två år, men se vart jag är nu. Bränd som ett hemmagjort pepparkakshus. Han säger att utan mina erfarenheter hade jag inte varit där jag är nu och jag hade inte kunnar reflektera på det sätt jag gör idag. Det kanske är sant, men någonstans på vägen blev jag väldigt, väldigt sårad.

På gott och ont har jag fått en mer realistisk och konstruktiv bild på kärlek och parrelationer. Det positiva är att jag numer inte förväntar mig särskilt mycket och därför inte blir lika sårad. Det negativa är att jag tenderar att känna uppgivenhet för jag vet att det inte bara kommer att ordna sig.

Det känns ibland som att världen är ett gigantiskt pussel och alla människor är pusselbitar. Det finns kanske några bitar där ute som passar med varandra men det finns sjuhelsikes många bitar som inte gör det. Och egentligen... hur stor är chansen att man skall träffa någon bit som passar och som känner samma tillfredsställelse med läget som jag.

Jag får huvudvärk. Jag rör mig ju i invanda mönster och än har jag inte hittat den där biten, så vad är det som säger att mina chanser är stora? Om inte en bit som man känner till plötsligt visar en annan sida, alltså vrider och vänder lite på sig är det säkert kört.

Men just nu och bra långt tillbaka har jag bara hittat karlar som bedrar en på sanningen. Kanske är vi alla mer eller mindre bedragare, jag vet inte. Men en del är mer öppna med det än andra. Och för "bara sex" är det väl inget som står i vägen att karlar underhåller eller ljuger om saker, men om man som jag ändå vill ha en relation som inte bara innebär sex så är det helt enkelt inte funkish.

Men jag tror inte jag är desperate housewife material helt enkelt. Så just nu spelar jag inte ens på den där arenan där det tydligen är tänkt att vi ska träna i kärlek.