Det är en gåva!

Livet är jävligt speciellt. Döden däremot verkar helt boring. Jag vet inte varför jag skrev det där just nu. Men jag tror jag har legat och funderat över livsångest imorse. Min vän säger att hon ibland drabbas av dödsångest och får panik på att man inte gör mer med livet medan man lever.

Min livsångest består mer av allt som är möjligt att göra och allt som man någonstans förväntas göra. Familj, barn och det där som inte är så funkish för mig. Men jag jobbar på det. Livsångesten är att det går men det kanske inte kommer att hända. Att leva är en exceptionell gåva som vi inte ska ta för givit.

Jag har börjat njuta av de där små ögonblicken i vardagen. varma blickar, långa oväntade kramar, uppmuntrande ord, tillfredsställelsen när man ror i land något på jobbet, en riktigt bra springrunda, en god nachotalrik ;), en promenad med en intressant människa, ett telefonsamtal, solen som bländar mig, löven som blåser omkring mig, höstens färger och bara njuta av livet i sig. Den gåva jag har att vara vid liv.

Det finns liksom inget rätt eller fel egentligen. Kulturella föreställningar är det som styr oss med en touch of kristendom och fördömande. Men livet blir faktiskt mer värt och leva om man slutar fördöma andra och framför allt sig själv. Skuld och skam förgör alla som har det växandes inom sig. Jag älskar livet, även om det ibland är orättvist.