Jag var 15 år gammal. Hade precis börjat på gymnasiet och jag minns att jag kände mig stor även om jag var liten på jorden. På ett sätt är känslorna mycket mer häftiga när man är 15 år gammal. Förväntan slog ut de mesta tvivlen man hade. Festerna man blev bjuden på och de man ändå gick på var så spännande. Proceduren när man valde kläder, sminkade sig och fixade håret.
Jag minns att jag stod i kapprummet med alla andra 700 elever när vår rektor utlysde tre tysta minuter. Och någonstans var oförmågan att sätta sig in i denna tragedi det som mest upptog mig. Den var så stor att den inte gick att greppa. Nära inpå men ändå så långt bort.
Det var inte som när Estonia sjönk och jag gick i sexan. När pojken i grannklassen förlorade sin mamma. Det var nära inpå och samtidigt också det alldeles för svårt att greppa. Jag minns att den nyheten kom till mig mitt under skoldagen. Och att jag sprang hem till mamma och berättade den. Det var inte förrän jag såg skräcken i hennes ögon som jag förstod vidden av katastrofen tror jag. Jag minns de runda röda gummibåtarna som guppade i ett stormigt östersjön. Jag minns tystnaden. Ordlöst.
Och jag minns när Tsunamin sköljde in över Thailand och vi satt fast i en fjällstuga i Trysil. Vi tittade ordlöst på tv-skärmen. Svårt att greppa. orolig för vännerna som var där. Vi hoppades få se glimtar av dem från tv-skärmen och missade därför inte många tv-sändningar.
Men göteborgsbranden är så otroligt sorglig för alla inblandade.
Man frågar sig hur kunde detta hända
... men det finns inga svar
söndag, oktober 26, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar