Jag känner mig behövd!

Jag vill säga tack till min kära vän som tillåter mig att finnas för henne i denna svåra stund. Tack för att jag får känna mig duglig som vän efter att ha gråtit ner din axel i ett år. Tack.

Under den senaste tiden har jag varit orolig för att jag bränt ut vänner i min närhet, för jag vet ju att man inte orkar med någon som mår dåligt hela tiden. Och när man mår dåligt så är det liksom lätt att tappa perspektivet...

Men nu känner jag mig duglig som vän igen. Jag liksom känner att jag fortfarande har det i mig. Låter det knäppt? men man vill ju liksom känna sig behövd, allt det där med KASAM : känsla av sammanhang.

Nåja, annars har jag gjort egen manikyr idag. :) Alltid något. Börjar bli frisk och ska imorgon ut och gå med en vän. Mina musklier har försvunnit, det är bara gäddhäng och sånt annat slappt kvar. :( Så jag längtar efter att komma tillbaka med träningen. Som tur är har jag iaf ine ätit FÖR onyttigt på den här tiden.

Nu e det snart californication!