hemläxa i livets läror

Ibland känns livet så svårt. Som en hemläxa i matte C. Hur fan skall man kunna lösa problem som inte finns någon självklar lösning på? Och var finns läxhjälpen när man behöver den?

Jag skrev här sist om mina två kärlekar. Utöver det har jag upplevt stark och galen passion i två fall, men det är allt förutom enstaka korta förälskelser. Det är inte mitt hjärta som lurar mig... det är mina tankar. Kanske är det föreställningen om att det skall kännas rätt som får mig att tro att varje man jag möter är rätt - oavsett om jag gillar honom eller inte.

Mina tankar säger detta: Meningen för mig är att leva med någon som jag inte gillar. Någon som jag måste lära mig att stå ut med. Varför skulle jag vara så lyckligt lottad att få vara tillsammans med någon jag själv valt på grund av kärlek. Det kommer vara för mig som det är för många andra.

Den bittra sanningen - att lära sig stå ut.

Jag har fastnat för killar som jag inte gillar, jag har velat vara nära dem till varje pris trots att de inte betyder ett skvatt. Är inte det rätt konstigt? Jag var tillsammans med en som jag inte kände något för, men som jag hade övertalat mig själv till att han var den rätte. Vi hade ett rätt platoniskt förhållande. Jag levde mitt liv och han sitt. Och det lilla vi delade tillsammans var för trasigt för oss att njuta av.

Och i breakup-tiden låg jag i soffan, solen sken genom de röda gardinerna och allt jag tänkte på var hur det kunde vara meningen att vi skulle göra slut när vi hade ett så fint hem.(sjukt, jag vet...) Det kändes som om jag liksom aldrig riktigt var där när det hände. Dagarna gik och plötsligt år och vart tog livet liksom vägen?

Hur länge kan man låtsas att leva livet utan att känna efter?

Men en dag vaknade jag upp och det trasiga hade tagit över allt, mina tankar, min kropp, du och vårt hem. Det var som att genom att vi andades besudlade vi allt vi var i närheten av. Jag öppnade ögonen en försommardag och jag såg ingenting som jag gillade. Inte ens i spegeln såg jag det som jag trodde var jag. Sakta och bit för bit hade jag blivit någon som jag inte var, någon som jag inte ville kännas vid.

Det var en annan man som fick mig att känna under de där åren. Jag närde en fantasi, som var en verklighetsflykt och en flytväst när det mörka havet försökte suga ner mig med sina virvlar och strömmar. Jag levde parallella liv och det började bli svårt att hålla isär dem. Jag erkänner det.

Du var inte min i verkligheten - men i evigheten.