Hur ska någon vara perfekt nog för att vara my prince charming?

Hur kan något som kändes så spännande och lättsamt igår, ja faktiskt enda fram tills för (kollar på klockan) tre och en halv timme sedan nu kännas som en STOR FET ÅNGEST attack? Why???

Det är nu jag ska föreställa mig att jag sitter i en bil på motorvägen och min enda uppgift är att sitta kvar i bilen (inte slänga mig ut) och köra rakt fram. Alla skyltar jag swischar förbi på höger sida har budskap på sig, det är mina negativa tankar. Jag ska läsa dem men inte lyda det som står.

Det enda jag behöver tänka är att åka vägen fram....neeeej inte köra av...bara läsa skyltarna och parera alla ryckningar åt höger. Lätt som en plätt! Eller?

Skyltar: han är ung, han bor i Å, han känner J, H o C, han är en mammas pojke, han kan inte laga mat, han är säkert inte påhittig, han kanske är en ny T, han kommer bara lura mig, han kommer skratta åt mig, han vill inget mer än att ligga, alla andra kommer att tänka att jag har peddovarning, folk kommer snacka bakom min rygg, om det inte fungerar måste jag flytta från byggden, vad tror jag egentligen det är väl klart att han inte skulle gilla mig, jag kan inte se oss tillsammans, eftersom jag har så mycket negativa tankar så betyder det att det är FEL, lyssna på logiken...Sväng av innan det är försent och du sitter där med unge och inte kan dra dig ur, du är patetisk, billig, barnslig, inte värd att älska, du kommer ändå tröttna så småningom och såra honom då, bättre att dra sig ur redan nu. Hallå lyssna rå!!! Sväng!!! Annars gör du ditt livs misstag! Okej vill du va så dum så gör det då, men skyll inte på mig sen... Jag visste ju redan från början att det inte skulle hålla.

Puh och pust! Skit vad många neggotankar jag har i hjärnan som jag tidigare aldrig skrivit ner på detta vis. Låter som min bitterfitta Berit är rätt fedd up på kärlek. Synd att jag själv skapat henne en gång i tiden för att skydda mig själv. Numera skyddar hon mig ju inte, inte på det sättet jag skulle vilja iaf... jo på ett undvikande sätt. Och ena sidan skyddar hon mig och jag är glad att jag har henne men samtidigt förstör hon mina chanser till genuin närhet och varaktiga relationer och därigenom skyddar hon mig mot livet.

Ibland känns det inte som jag lever. Jag har pausat fast tiden inte fattat det. Åren går och jag ska ta tag i det senare. Jag vet inte hur många år som har passerat men någonstans kan jag inte längre lita på mig själv. Jag vet ju aldrig om mina tankar är skapade av bitterfittan Berit eller mig själv. Kanske var det därför jag dejtade det där psykot i våras trots att mina tankar sa NEJ NEJ NEJ!!!

Jag vet inte, jag är förvirrad just nu... minst sagt.