Novemberpromenad

Snön knastrar under goretexskorna och skidbyxorna prasslar när de gnids mot varandra, men jag hör ingenting. I öronen har jag Lars Winnerbäck som sjunger om att han inte fattar någonting och jag känner igen mig och känner mig mindre ensam.

Är vi fler som inte fattar någonting?
Jag tänker så mycket tills tröttheten
slår ut allt det som är jag

Sen sjunger han tidvis om tiden som går och går och avsluten man gör under livet. Om saknad för människor, situationer och ord. Tidvis går det bra men ibland finns där bara gråt. Och jag känner igen mig.

Snön knastrar och jag spänner mig när jag trippar fram på isbetäckta fläckar och jag hoppas att jag inte faller för ibland vet jag inte om jag orkar resa på mig. vinden i ryggen är skönare än i ansiktet.

Hur kan medvind kännas så motigt?
Så fel?