Min andlighet

Igår var jag på söndagsmässa i Allhelgonakyrkan på söder i sthlm. Prästen som höll i mässan var samme man som för 20 år sedan döpte mig och min bror samt vigde mina föräldrar. Jag träffade honom nyligen under en föreläsning om hans nyutkomna bok kristendom för ateister som handlar om glappet mellan den moderna människans sökande efter och behov av andlighet och kyrkan som institution.

Min andlighet kopplar jag inte till en gud som är som en gubbe som är verksam uppe i molnen eller var nu himlen befinner sig. Jag som de flesta andra har behov av att känna samhörighet med andra människor, känna mig accepterad och förlåten för mina "synder".

I en liten träkyrka på Söder samlas varje söndag ca 300 personer för att tillsammans genomföra en mässa. Det är inte en traditionell mässa med trosbekännelse och så, utan en mässa där människor delar med sig av annekdoter ur deras liv och tankar om evighet, oändlighet och andlighet. Det är en mässa med livemusik och inte så mycket predikan. Den predikan som framförs är lättsam och komisk men också trösterik och klok. [http://www.allhelgonakyrkan.se/a_massan.html]

Är vårt individualistiska samhälle så ensamt att kyrkan återigen kan skapa plats för gemenskap?

I Allhelgonakyrkan är alla välkomna. De har druvjuice istället för vin så att även nyktra alkoholister kan ta nattvarden.

Jag har ett hål inom mig och kanske kan jag fylla det med tro.

Den kyrkan verkar inte förespråka skuld och skam utan vill att vi släpper den ryggsäck vi går och bär på. Igår pratade han om vår rädsla för döden. Hur vi fyller vårt liv med innehåll för att hålla tanken på detta oförstående öde på avstånd. Människan har i alla tider sysselsatt sig med att fundera över vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Olle Carlsson i sin predikan:

"Livet är som en sexuelt överförbar sjukdom med 100% dödlighet"


Jag känner mig inte frälst på något sätt. Och jag förstår egentligen inte varför ordet är så negativt laddat. Men inom mig spred sig en otrolig värme av att få var en del av gemenskapen. Av att få sitta och trängas en timme och tio minuter i en liten träkyrka på söder tillsammans med alla möjliga människor. Minst fem kändisar, tillfrisknande alkoholister och narkomaner, föräldrar och barn, ungdomar, studenter, äldre, ensamma kvinnor och män, unga par... ja alla möjliga.

Sinnesrobönen tänker jag ofta på när jag står inför något som känns svårt och oöverstigligt. Den första versen är relativt känd men jag tycker hela bönen är som poesi för oss tvivlare och kontrollfreaks.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

[Hämtad från "http://sv.wikisource.org/wiki/Sinnesrob%C3%B6nen"]