I am the primadonna in my life, so why am I acting like the best friend?
Tyckte ni att det lät som en kliché? Mm det är en filmreplik i The Holliday, en underbar må bra film. Jag hade en riktigt chitty dag till en början idag. Jag var verkligen inte i nuet, men jag kunde heller inte lista ut var jag var någonstans om jag inte var i nuet... =) jag tvivlade på mig själv, mitt jobb, mitt liv....jaah typ allt. Det kändes som om allt gick åt pipan och fuck det var depressing. Runt 15:30 tog jag en kaffe, jag satt ner och jag såg vardagslivet som gift framför mig och precis just då...insåg jag att tacka faen för att man inte är gift! Jo det är sant, fast det var en efterkonstruktion, alltså inget som jag kom på då, just i den stunden.
Jag tog mig igenom det mötet som jag trodde skulle bli ett helvete, vilket faktiskt blev bra! Och jag var fokuserad, jag var där...
Och förresten. Fuck it! Vill han inte ha mig, his loss! Då är jag helt enkelt för bra för honom. Jag börjar kunna känna ilska. Det är positivt. Det är ett tecken på att jag håller på att gå vidare. Men det kommer komma återfall, jag vet det. Senast i helgen grät jag som ett barn och jag kan inte sova utan att jag kramar mitt stackars Lamm. (a.k.a. Thee Lamb: favvo djuret då jag var 1-5 år, nytvättat dock) Okej, det där kanske ni inte behövde veta, men det skiter jag i.
Jag har ett fuckin' fab liv: jag går o tränar två-tre ggr i veckan. Jag har inte bitit på naglarna sedan nyår (de är sexy o fina). Jag har en underbar lyxigt stor lägenhet. Jag har en underbar familj och goda vänner. Jag har ett jobb jag vill ha och trivs med. jag lagar god och nyttig mat de allra flesta kvällarna i veckan och jag har ett socialt liv. Jag är ta mej fan lycklig och det var jag också innan G kom o krossade mitt hjärta. Så YoU'rE loss MisteR!! (med risk för återfall i hjärtskärande gråt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar