ja, vad ska man skriva?

Det är så svårt ibland, det är så mycket som påverkar oss. Vårt inre som tolkar in saker som kanske egentligen inte är menade som vi tror. Vi tänker negativa tankar som förstärker vår negativa bild av oss själv. (just nu skulle jag vilja sitta mot stadsmuren i visby och filosofera och lyssna på en låt om och om igen. det är a distance there is-tot) Det är nästan så att man måste kämpa förgves för att få den att blekna. Jag är ju inte dummare än att jag vet att saker inte alltid är som jag uppfattar dem och ändå...sitter så mycket skit kvar. Enda från barndomen...om att inte få känna sig förfördelad... att aldrig duga som man var. Att aldrig få höra den uppskattning som jag beövede. och ändå så mycket god vilja och kärlek och familjeskap....skam, skuld. det är läskigt vad vissa människor, vissa ord och vissa händelser tar fram hos en själv. att man kan må så jävla dåligt på grund av hur jag tolkar det som sägs, det som jag är med om...Och människor runt omkring har ingen sm helst mening i den benämmelsen att såra eller vara elaka. Vår egen osäkerhet drar ner oss, förstör för oss. (jag tänker på alla gånger jag blivit besviken... på det svek som är störst men aldrig går att uttala.) Och skitsamma egentligen för det som tidigare hänt, visst, okej det styr...omedvetet ibland, men blir vi medvetna kan vi ju hitta sätt att stå ut och hnatera de negativa känslor vi har om oss själv. Kanske någon gång i framtiden så blir jag fri från de bojor som håller mig kvar i osäkerhetens våtmark.