måndag, december 22, 2008

Plötsligt händer det...

... att exet poppar upp på msn som en objuden gäst och önskar en god jul och ett gott nytt år. Var fick han luft ifrån. Och trots att jag inte minns särskilt mycket av min tid tillsammans med honom så vill jag liksom prata med honom. Han sitter på en pusselbit om mig som jag ännu inte har förstått, men att ställa frågan till honom känns så avlägset.

Det är oceaner mellan nutid och dåtid och jag minns faktiskt bara fragment, vad minns du?

Ärligt talat så är jag rädd för vad han skulle säga för jag vet att jag inte var någon lätt person att leva med. Jag förklarar mig med att jag inte ens visste vem jag själv var på den tiden. Och kan man inte älska sig själv så kan man inte älska någon annan. Jag var nog rätt svår. Nej jag var svår.

Jag skriver en mening, suddar ut den, skriver igen och funderar över om han sitter och tittar på hur jag skriver men aldrig skickar något. Sparsamt skriver han till mig och jag undrar vad som gjorde att han fick infallet av att skicka en hälsning eftersom jag inte fått någon julhälsning sedan det tog slut. Jag undrar om hans tankar snuddar vid mig ibland och jag undrar var han tänker.

Ibland känner jag ett stort behov av att säga förlåt till honom men jag kan aldrig riktigt precisera varför. Kanske känner han det också, att han borde. Jag vet inte.

Tiden med honom hanterade jag på ett sätt som jag hanterat andra saker i mitt liv, jag grävde ner minnena och förträngde allt det som var vi. Nu känns det som att vi aldrig fanns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar