I no nada about prada

Ibland när nytt är läskigt och det okända inte går att hantera drar jag mig baklänges som en skamsen katt som klättrar upp på väggarna. Jag vänder ansiktet ifrån dig i hopp om att du inte skall se min skräck. Jag sträcker upp armar och låtsas gäspa för vad finns det annars att göra. Till och med kan jag be dig att gå och det betyder inte mer än det att jag vill att du just nu ska lämna mig ifred.

Jag vet inte vad som händer, men plötsligt förvandlas min kropp till en myrstack och alla miljoner myror gör sig påminda bara genom att finnas. Jag behöver akut luft, utrymme och ensamhet. Jag är parmaterial, jag är parmaterial, jag är parmaterial. Jag börjar med ett mantra. Jag känner att jag är redo, men varför är det så in i helvete svårt?? Kan någon förklara det för mig?


För jag fattar ingenting.