Ånger, vemod och kanske ett förlåt!

För jag har hittat kärleksbrev från dig
(du som aldrig skrev)
Dina förklaringar och önskemål
(vi som aldrig pratade)
Och det väcktes en förnimmelse av kärlek inom mig
(jag som aldrig var kär)
Jag har skyllt så mycket på dig men egentligen var mycket av det jag kände mitt bekymmer och jag borde ha lyssnat på mitt hjärta mycket tidigare än vad jag gjorde. Jag borde ha släppt dig, det var faktiskt inte rätt mot dig att hålla dig kvar i ett förhållande utan framtid. Och nu hittade jag två dikter som jag skrev, men jag kommer bara pubicera en. Och jag vill be dig om ursäkt. Jag hoppas att ditt hjärta har läkt nu och att du är lycklig. För det är jag. OBS! Det som står i paranteserna är så mycket bullsh*t.

You are fading away
I feel the vibrations of your steps
You used to breathe in my face
But no longer
I feel a distance
that before didn't excist
You are fading away
'm losing grip of your hand
I should let you go
But I can't
I wont

Det är en sorg att bli besviken. Besviken på omtändigheterna, på mig själv, på dig och att det inte blev som vi ville att det skulle bli. Men vi hade bra stunder, faktiskt flera bra år. Det får jag inte glömma.